Att skynda långsamt är nog alltid mitt råd när det gäller utbildning av unghästar men när det gäller Zirocco så har jag verkligen fått ta små steg framåt. Då han är en väldigt kraftfull och bestämd kille så har mitt första prio varit att ta ner han på jorden och försöka ha kvar honom där för när han veckla ut sina vingar okontrollerat så är det ingen människa som skulle klara sitta kvar på hans rygg. Förra hösten kände jag att han var sådär härligt trög, överreagerade inte på något men gick heller inte fram som man igentligen vill. Det var först då jag började jobba på framåtandan igen för att få en kontrollerad sådan utan en massa bockningar eller andra hyss och nu tycker jag att det börja släppa.

idag red jag i paddocken och han släppte bitvis både i traven och galoppen, det börja likna ridning och jag har en massa inspiration på att utbilda denna lilla spilevink.